Idag hände det, det som man kanske inte hoppas på att hända men ändå händer. Ibland gör det ont och ibland inte, idag var det som tur en dag då det inte gjorde ont.
Ramses har en otrolig förmåga att verka helkoncentrerad och sen en halv sekund senare så sitter man på marken och skrattar åt sin förvånade häst.
Idag var Ramses superfin, något ofokucerad och något dålig ryttare på ryggen som i slutändan ändå raskade upp sig för att kunna matcha sin häst bättre än i början av passet.
Ramses har alltid haft väldigt lätt för att gå fint och arbeta på bra med mycket god rygg/bakbensverksamhet och han förvånar mig alltid när man känner hur mycket kraft den lilla har där bak. Så fin form som han är i nu har han nog aldrig varit. Även om skadan tog tid, mars till augusti så har det stärkt våra band ännu mer och finare häst än Ramses kommer jag aldrig finna.
Ramses fick mig att åka i backen idag, landade på rumpan som blev en skön stötdämpare. Ramses kollade ner på mig med ögon stora som klot och en uttryck som sa, men Mamma vad gör du där nere?
Jag skrattade, klappade han på halsen och sa, men Ramses din tokfrans!
Han såg en superduperläskig torkad blomma, den typen av avtrillning har jag råkat ut för flertal gånger när det kommer till Ramses. Men ack så mycket han betyder för mig.
Utan dig vore jag inte hel, utan din styrka vore jag svag. Tillsammans med dig är jag som bäst. Din existens ger mig tro, hopp och ton av kärlek.
Du och jag blir ett vi
ett vi, ett för alltid ♥
ett vi, ett för alltid ♥
Kommentera